af fruntimmer, klädda i skinande hvita kläder, stå vänligt nickande på de öfrige trappstegen. Alla vinka de åt Gamle Nisse och bedja honom vara välkommen till himmelens glädje. Rösterna klinga som den ljufvaste musik och tusende englaharpor susa i rymden. Mamsell Ida är sjelf en engel, skönare än alla de andra. Hon räcker handen åt Gamle Nisse ... Han kommer, han kommer! ... O, hvilken fröjd och salighet! ... Den gamle tystnade tvärt och sjönk långsamt tillbaka i ländstolen. Han var icke mer bland de lefvandes tal. Anden sväfvade med vingsnabba steg på Jacobs-stegen till himlen, men ett förklaradt sken hägrade ännu öfver det liflösa stoftet. Hela familjen samlade sig kring detta och Prosten yttrade med djup rörelse: Han dog som han lefvat, stilla och fridfullt som den grånande dagen dör bort bland qvällens skuggor. Frid med hans stoft! Öfver en ringa ting har han varit trogen och derför skall han af den himmelske husbonden erhålla lifsens krona. Välsignad vare Han som i evighet belönar den gode och trogne tjenaren! Amen. Något sednare på qvällen, när familjen satt församlad kring bordet, frågade barnen hvad Minnets Lampa kunde vara för ett besynnerligt ting, emedan Gamle Nisse hade sett så många underhara saker vid densamma. Prosten besvarade genast frågan sålunda: Minnets Lampa är vårt samvete. Våra gerningar äro oljan i denna lampa. Ha vi många