husliga sällheten grönskar som en ros i dalen. Men den nya Prostinnan är ändå icke riktigt nöjd. Hon klagar jemt öfver ,,de små inkomsternak, som omöjligen kunna vara tillräckliga för hennes många kalas. Hon vill nämligen jemt kalasera och lefva på en stor fot. Det är ett öfverdådigt lefnadssätt, som slutligen blir bestraffadt. Hemsökelsens dag är inne. Herrans åskor dundra i höjden och regnet faller i strida strömmar, till stor förargelse för Prostinnan, som väntar många främmande till middagen. En blixt klyfver hastigt de svarta molnen och slår ned i Prostinnans rum. Hela huset står i ljusan låga. Hu så det brinner och fräser! Elden hvirflar omkring väggar och tak, liksom en svärm af flygande ormar. Alla skrika och jemra sig, ty midt i det brinnande huset ligger Prostinnan afsvimmad på golfvet. All räddning synes omöjlig. Men hastigt ruser Gamle Nisse in i det böljande eldhafvet och kommer efter en hård ansträngning oskadad tillbaka med frun, som han helbregda nedlägger vid Prostens fötter. Det var en rask handling, som han endast genom Guds hjelp utförde. Honom allena vare ära och beröm! Han slår men Han helar ock ... Prostinnan blef ifrån den dagen en annan menniska, hon tackade Gud och lät sig nöja... Den oförmodade olyckshändelsen, som har lagt alla byggnaderna i aska, har skaffat Nisse mycket att göra. Han är i rastlös verksamhet ett helt år, men då är också gården ånyo uppbyggd, vida präktigare än han någonsin varit. Det är den ståtligaste Prestgård