Gotlands läns nya tidning – 24 december 1862, sida 3

boarne äro deras barn. Ingen går ohulpen från deras dörr. Båda ömma för nöden och lidandet. Hör bara hur kärleksfullt gubben tilltalar dem från predikstolen och se hur vänligt gumman utdelar sina håfvor från den gröna planen på gården. Hon nickar åt alla kanter och hennes runda anlete skiner som en strålande aftonstjerna. Hvad den tändande åskstrålen gjorde godt på hennes hjerta! Gud vet nog hur Han skall bära sig åt för att tukta sina barn. Allt är nu som det bör vara. Förnöjda och glada lefver det åldriga prestfolket i stillhet ett paradisiskt lif och sysselsätter sig endast med att sprida frid och välsignelse till sin omgifning. Ingen får i rikare mått skörda deras omvårdnad än Gamle Nisse. Det är alldeles för mycken godhet som de slösa på den simple tjenaren. Han kan intet omtala det för någon menniska, men tacksam och lycklig kan han vara och det är han äfven i djupet af sin själ. Hans lycka kan dock icke fortfara på detta sätt i evighet. Det behöfver att skymmas litet om den icke skall förblindas af ljusskenet. Det vet nog Han, som pröfvar hjertat och ransakar njurar. Derföre lägger Han dödens kalla hand på det gamla prestparet, hvilket följes åt i grafven. Gamle Nisse fäller saknadens tårar, men han sörjer ej hopplöst. Undergifvet lyfter han blicken mot höjden och suckar: ,Herren ger och Herran tager, välsignadt vare Herrans namn! . .. Besynnerligt likafullt! Den ena husbonden, den ena vännen går bort, men Gamle Nisse går der