Gotlands läns nya tidning – 24 december 1862, sida 2

ritgosse, som sålunda hälsar sina gamle bekante. Han berättar sedan den stora nyheten att han blifvit utnämnd till Kyrkoherde i Skarbo. Prostinnan dånar och Nisse gråter af glädje. Bådas hjerterörelser öfvergå dock snart till lof och tacksägelse inför Herran ... Inom fjorton dagar har Gamle Nissek, såsom han numera benämnes, en ny barnaskara att hanskas med. Han är åter lika älskad och lycklig som fordom. Den nye Presten är sina fäder lik i Gudsfruktan och dygd, men han är klen till kroppen och svag till helsan. Efter några års träget arbete dukar han under och dör i blomman af sin ålder. Snart dör äfven Prostinnan Ida, lugnt och fridfullt som en tynande bölja mot stranden. Gamle Nisse sörjer och glädes på samma gång; ty Ida sade på dödsbädden att hon älskadt honom varmt i ungdomen och att denna kärlek sedermera öfvergått till den djupaste högaktning. De orden tona som en ljuf musik i hans öron, de vibrera på hjertats strängspel och fylla själen med en himmelsk tjusning. Han skulle vilja dö i denna stund; men annorlunda har vår Herre beslutat ... ,ÅAter skymtar en ny tafla fram ur dimman af det förflutna. Det är nytt folk i Prestgärden, idel främmande ansigten. Ingen af den gamla stammen är qvar utom Gamle Nisse; men alla äro vänliga och goda emot honom. Han får styra och ställa med gårdens ekonomiska angelägenheter efter eget behag och allt går bra en lång tid. Åkrarne skimra i sommarsolens guld af en yppig gröda och den