syntes tydligt på hans lifvade fysionomi att han såg något med själens blickar, fast han icke kunde se den vackra Julgranen. Någon sådan hade han icke sett i verkligheten på 4 år. Så länge hade ögonen varit förhållna för verldens ljus, men icke för det andliga, som kommer med frid och fröjd till sinnet, ty Gamle Nisse var en gudfruktig man, som alltid har haft en stor njutning i att läsa och betraktade den Heliga Skrift. Han kunde derföre mycket af bibeln utantill, hvilket var honom en stor tröst i mörkret och ensamheten, hvarföre han bar sitt kors med tålamod och var städse glad till sinnes. Barnen tyckte likväl att det var stor synd om Gamle Nisse, som skulle vara blind, helst i afton, då det fanns så mycket herrligt att se och beundra. De gingo bort till den gamle och sade med deltagande: Stackars Gamle Nisse, som icke kan se. Du kan aldrig tro hvad det är ljust och skönt i afton. Granen är den grannaste vi nånsin sett. Det är så roligt att vi aldrig kunna omtala vår fröjd ... Stackare du, som skall sitta i mörker och bedröfvelse. Tack för edert deltagande, kära barn, genmälte Nisse. ,Fröjder eder åt Julen, som snälla och lydiga barn, så går det er väl i allan tid. Varen glade och bekymren er icke om mig. Jag sitter icke i mörker och mitt hjerta är ingalunda bedröfvadt. Jag är riktigt glad i afton, ty minnets lampa har icke på långa tider brunnit så klart som i qväll, Den lyser öfver hela mitt framfarna lif, likt en vänlig sol, och visar mig tusen förun