Gotlands läns nya tidning – 11 december 1862, sida 3

derliga saker och ting. J kunnen aldrig föreställa er all den rolighet, som jag ser i denna stund. Nu narras du säkerligen, fader Nisse! En blind kan omöjligen se någon rolighet, utropade barnen. ,J misstagen er, mina barn, sade Prosten. ,Afven den blinde kan se, ty ,minnets lampa lyser för alla utan undantag; men få äro de, som kunna se någon rolighet vid det skenet. De flesta blifva endast varse förskräckliga saker, som de icke för allt i verlden skulle vilja betrakta. Orsaken till detta beklagliga förhållande bland menniskorna skall jag sednare förklara. Nu vill jag bedja Gamle Nisse hafva den godheten att förtälja något litet af allt det många, som han ser vid skenet af ,,minnets lampa. Jag är säker på att det är en vacker syn, som skall fröjda oss allesamman. Barnen och äfven de äldre instämde genast i Prostens bön. Alla längtade efter att få höra Nisse tala, ty det kunde granneligen märkas på hans lifvade anletsdrag, att något ovanligt närde sig på själens djup. Hvad detta kunde vara, voro alla nyfikna att få veta, emedan Nisse icke hade för vana att vara särdeles mångordig, ehuru han alltid var fryntlig och förekommande mot sin omgifning. ,Kanske vi nu tå reda på gubbens härkomst och öfriga lefnadsomständigheter, tänkte hela familjen och lyssnade med spänd uppmärksamhet till följande monolog, som den gamle egentligen höll för sig sjelf, fastän orden uttalades så klart och tydligt att de kunde förnimmas af en och hvar. (Forts.)