Gotlands läns nya tidning – 11 december 1862, sida 2

grenarne, utan äfven en mängd af små kulor, som glindrade förunderligt skönt emot ljusskenet. Ack hvad det var förtjusande! Så sade och tyckte alla med undantag af,Gamle Nisse, som satt tyst och sluten i en stor länstol. Gamle Nisse var en åldrig gubbe, som varit i prestgården så länge någon kunde minnas. Ingen visste hvar han sett första dagens ljus och ännu mindre hur gammal han var. Han talade aldrig om sin fädernebygd och han visste icke sjelf med säkerhet sin ålder. Prosten visste det icke heller, ty den gamle Kyrkoboken, som skulle lemna nödig upplysning härutinnan, hade längesedan blifvit förstörd genom en härjande vådeld. Man visste blott att han var ett inventarium, som tillhörde gården lika säkert som presten skulle ha sitt tionde. Man visste äfven att han städse varit en styrpinne för gårdens ekonomiska angelägenheter och en trotjenare hos alla dem, som innehaft pastoratet i nära ett århundrade. Han var af dessa orsaker mycket aktad inom församlingen och hjertligen älskad af sitt värdfolk och alla husets öfriga medlemmar. Han hade också för tulfället blifvit nödsakad till att intaga sjelfva högsätet midt emellan Prosten och Prostinnan. Och här satt han nu i all sin ära, vänlig att beskåda som en sjunkande sommarsol. Hjessan var visserligen kal, pannan sårad, ögonen belagda med mörker och kinderna skrynkliga; men ett himmelskt lugn hägrade öfver hela ansigtet och ett saligt småleende lekte på de tunna läpparne. Det