Gotlands läns nya tidning – 11 december 1862, sida 2

och S:t Drottens frigörande eller underhåll, få stå ändock de många öfriga ädla fornlemningarne, eller S:t Nikolaus, Klemens, Helge-And, Hans, Olof, Jöran samt hela den långa ringmuren med sina åtta stadsportar, tre skansar och omkring fyrtio torn (de enda gamla be fästningswerk i Riket) qwar utan all omfattande och möjlig mård, hwartill de redan befintliga ringa medlen för ändamålet äro alldeles otillräckliga. Emellertid har nu Gotland genom denna Doct. Sxderbergs begäran hos Rikets Ständer om anslag för Ruin wården i Wisby, hwilken wi naturligtwis önska all fram gång, wäckt Wederbörandes uppmärkfamhet på denna få allmänneliga angelägenhet, och dermed har och wårt fam hälle alldeles frigjort fig från allt answar för framtiden och all efterllagan i denna sak. Det enda man härwid med mycket skäl fan anmärka, är att ett sådant förslag ide redan för längesen blifwit härifrån gjordt. Eldswåda. Sistlidne Fredags morgon kl. 2 wäcktes wår stads innewånare åter af brandsignalerna, då elden med stor wåldsamhet utbrutit å Hr Ahlgrens tomt, några steg utanför staden wid österport, tätt be byggd af ångsågwerk, qwarn, boningshus, m. m. samt en större en-månings snickarewerkstad, en reveterad låg träbyggning, i hwilken elden uppkommit. Utom faran för eldens spridande till alla träbyggnader på tom ten samt genom en stor mängd timmer och sågspån, war den största wådan af flera twärt öfwer den blott 16 eller 18 alu. breda wägen stående lador, fulla med Hö och halm och halmstackar der bakom, samt dertill den omständigheten att den nämnda wägen war bectäckt af halmboss. Hr Ahlgrens egendom är brandförsäkrad. — Emellertid, då wädret war nästar stilla, eller förde elden just mot den närstående stenbyggningen med tegeltak, i hwilken dock redan takfoten och fönsterkarmarne samt flera möbler i rummen tagit eld och brunno, få mar snart genom det raska släckningsmanskapets kloka åtgärder den lätta brinnande byggningen nedstött i sin egen brand samt inom en timma all widare wåda åter lyckligen afwänd. Men annat hade kunnat hända, om winden antingen legat på ladu-längorna eller inåt staden, fom då, oaktadt ringmuren, kunnat stå i wada. Allt aflopp sålunda med möjligen minsta skada nu åter, nu för tjugonde gången genom — Iydliga förhållanden och Guds milda försyn! Men det torde mwara alltför mycket be gärdt af wår Herre, att Han alltid också skall wara brandwakt i wåra småstäder? Ty, ehuru släckningsmanskapet som alltid snart infann sig, war willigt och raskt och all större brandskada nu åter snart afwändes, få funna wi ingalunda undgå an märka, att, om wi ej alldeles misstaga of, den behöflige enheten i befäl salnades. Det är ju fart, att i hwarje samhällswåda detär en man, fom ffall leda allas wiljor och krafter om räddning under swåra omständigheter skall wara möjlig, om ordning, trefnad och förkofran skall funna utwecklas, och om ej hela samfnndet skall sjunka tillbaka i en ömklig sylta af söl, oordning, trassel och swaghet. Så är ock befälsenhet nödig wid brandtillfällen. Emellertid hafwa wi redan tillförne, eller i N:o 21 och 44 för 1861 af denna tidning, yttrat of om flera omständigheter mid denna stora samhällsangelägenhet, och derföre wilja wi nu ej widare störa wederbörande med nya påminnelser i detta afseende, men hwilket, då det nu i alla fall åter är yttradt offentligen, öker deras answar wid möjligen stundande olyckor. — Dock må man likväl få tillägga bland annat, att de offentliga brunnarna (fom borde wara många flera) alla borde mwara få inrättade, att man kunde pumpa direkte ur dem i wattenkärlet på kärran, att pumparna, helst wid offentliga byggnader, såsom rådstugan, skolhuset, m. m. ej finge fåfom nu halfwa åren wara i olag, att, då hölador, halmstackar och en så