Gotlands läns nya tidning – 4 december 1862, sida 2

På Bjelbo jarlasäte var allt festligt tillstäldt för Julhögtiden. I den stora salen sprakade en flammande brasa, det långa blanka ekbordet stod dignande af julmat, och derpå blänkte dryckeskärl af kostligt arbetadt silfver. I högsätet satt den mäktige Birger Jarl, nu en man i sin sullaste kraft. De allvarliga, något stränga anletsdragen, ingåfvo ovilkorligt vördnad hos alla; dem han älskade ingåfvo de beundran, och dem han hatade, en till förskräckelse gående fruktan. Vid Jarlens sida satt hans sköna gemål, Prinsessan Ingeborg, syster till Konung Erik 11:te läspe, och en mängd af den stolta Folkungaslägtens medlemmar för öfrigt. Det åts, dracks och pratades, och den stränge Jarlen tycktes alldeles hafva bortkastat regeringsomsorgernas tyngd och egnade sig blott åt aftonens glädje. Munterheten afbröts af trenne slag på dörren; den blef på Jarlens tillsägelse öppnad, och en från hufvud till fötter snöhöljd varelse inträdde med osäkra, vacklande steg. Guds fred, vandringsman! hvem är ni? ljöd Jarlens starka stämma. Snögestalten afkastade kåpan, och framför den förundrade jarlen nedböjde sig ödmjukt den svaga qvinna, som förut irrat i skogarne. Hon syntes alldeles utmattad, och förmådde blott säga: stränge, mäktige, Herr Jarl, rädda mig! Sedan den unga qvinnan, af Jarlens maka blifvit på det vänligaste omhuldad, och förfriskad med en varm dryck, omtalade hon att hennes