Gotlands läns nya tidning – 4 december 1862, sida 2

Hon mera flög än sprang inåt skogen, och gömde sig under en kullfallen trädstam. Tvenne ryttare nalkades; de voro båda unga, och klädda i en drägt som på den tiden begagnades af förnäma män; den ena af dem tycktes vara mera betydande än den andre, ty han redi Spetsen, och bestämde kosan. Hans anletsdrag voro regelbundna, men ett drag af okuflig stolthet och hårdhet lästes deri. Ridder Holger, låtom oss återvända, denna jagt är ju såfäng, sade den riddaren som red sist, i det han plötsligt höll inne sin frustande häst. Jaså, Knut Folkeson är trött, sade Holger med ett spefullt leende, men jag, fortfor han, låter icke en svag qvinna drifva gäck med mig; jag svär vid alla afgrundens makter, att jag skall uppsöka och äkta henne. Säg, viljen j fortsätta färden med mig? rid eljest hem till far och mor, värm er för Julbrasan och drick mjöd i allsköns ro, medan er trognaste stridskamrat rider ute i skogen, och med förtviflan i sitt hjerta söker den enda qvinna han har kär, och om han också finner henne, skall han lida den smäleken att hon hellre rymmer och kastar sig i sjön, än hon blir Riddar Holgers maka. Dessa ord yttrade riddaren med ett hotande uttryck i sitt bistra anlete. Jag följer, svarade Knut Folkeson, och efter en kort öfverläggning fortsatte riddarne sin färd, tagande alldeles motsatt kosa mot den flyende qvinnans.