Gotlands läns nya tidning – 27 november 1862, sida 3

ursäkt att jag är skyldig er en upprättelse, som jag endast kan gifva på detta sätt: Jag är rik — man påstår en af de rikaste arftagerskor i hela Tyskland. Redan från min tidigaste ungdom fruktade jag att blifva gift för mina penningars skuld, och ett äktenskap utan kärlek tycktes mig grufligare än döden. Personer, som jag höll för mina upprigtigaste vänner, sade mig att äfven ni endast traktade efter mina rikedomar. Jag trodde dem ej, likväl ville jag pröfva er. I min försigtighet gick jag för långt och förlorade hvad jag skattade högre än lifvet: er kärlek. Magdalena! ropade grefven. . I morgon reser jag till England, fortfor hon, utan att låta afbryta sig, för att aldrig återkomma. Jag kunde ej skiljas, utan att hafva erhållit er förlåtelse, utan att säga er att, om jag förorsakat er lidande, jag sjelf lidit lika mycket, om icke mer. Jag ansågs kall, hjertlös, känslolös af den enda varelse, som jag älskade på jorden, att jag — Hon kunde ej tala vidare, ty hon kände sig omfattad af hans armar och sitt ansigte betäckt med heta kyssar. Några sekunder förflöto, sedan gjorde hon sig, rodnande och med tårar i ögonen, lös ifrån honom och ilade ur rummet. Efter några ögonblick återkom hon med en korg, som hon räckte Fredrik; han öppnade den — hans falk flög ut ur den. Hon dolde sitt sköna hufvud vid hans axel och sade: Tag mig, älskade Fredrik; du har, genom din oegennyttiga kärlek, be