Gotlands läns nya tidning – 27 november 1862, sida 2

Emedan den tillhört hans fromma, ädla moder, hvilken nu är en engel i himmelen. Tårar fyllde den förmenta Susannas ögon. Lugna dig, Margaretha, sade hon, det vore synd att döda falken; gif mig honom, så vill jag taga honom hem med mig och i stället skicka dig en fet kapun. Men du får ej förråda mig. Högligen glad lofvade Margaretha detta, och lemnade åt den falska Susanna falken, med hvilken denna skyndsamt aflägsnade sig. Punktligt på slaget fem samma dag ankom fröken Magdalena till slottet Albrechtsburg. Hon var klädd med den utsöktaste elegans och Fredrik, som gick henne till mötes, var lika förvånad öfver hennes skönhet, som hon var öfverraskad af den förhärjning, som de sista veckorna anställt på hans blomstrande gestalt. Hans helsning var kall och höflig, hennes ovanligt hjertlig och älskvärd. Grefven förde sin vackra gäst till matsalen och Magdalena anställde med bäfvan jemförelse emellan den glans, i hvilken hon för några veckor sedan sett dessa rum, och den ödslighet, som nu rådde der — med den der uppdukade, slösande mältiden och det i dag så sparsamt besatta bordet. Med det honom egna galanteriet förde grefve Fredrik sin dam till bordet och tog plats midt emot henne. Mältiden försiggick temligen enstafvigt, ty Fredrik var tankspridd och Magdalena så öfverväldigad af allt hvad hon såg omkring sig, att hon knappt förmådde tillbakahålla sina tärar.