Gotlands läns nya tidning – 20 november 1862, sida 3

kosan till östra tornet. Här fann hon gamla Margaretha, sittande i en länstol. God dag, mor Nargaretha!k sade fröken Magdalena. Den gamla qvinnan såg häpen upp och besvarade, då hon trodde sig hafva Susanna, fröken Magdalenas kammarjungfru framför sig, helsningen på ett temligen ovänligt sätt. Var då inte så ond på mig, Margaretha, gade den förmenta kammarjungfrun, ,jag har med mig ett bref från min fröken till den unge herrn. ,Derföre hade du ej behöft komma hit, svarade den gamla tjenarinnan, alldeles icke vänligare stämd genom denna underrättelse, ,din frökens bref hafva ej fört annat än bekymmer och nöd hit i huset. Men, bästa Margaretha, jag är skickad att aflemna brefvet och får ej komma tillbaka utan svar, det skulle kosta mig min plats. Du vill väl ej vara så hård mot en stackars flicka, som aldrig gjort dig något ondt. Magdalena började vid dessa ord att gråta och den gamla, rörd af hennes tårar, steg upp, tog brefvet och sade: Du har rätt, dig vill jag ej göra något ondt, jag vill bära fram brefvet. Under det Margaretha gick uppför trappan, betraktade hon brefvet på alla sidor och mumlade för sig sjelf: ,Det är ej särdeles säkert försegladt; kunde jag blott läsa, skulle jag öppna det, och stode något deruti, som kunde göra unge grefI ven ondt, så skulle jag heldre kasta det i elden