unge mannen höjde hufvudet, hans ögon blixtrade och häftigt samt med ovilja svarade han: Ni har rätt, denna falk tillhörde en ädel dam, som jag älskade. Hennes milda, äkta qvinliga hjerta skulle ej varit i stånd att tillfoga den ringaste varelse något ondt och ännu mindre trampa en henne erbjuden kärlek hånfullt under fötterna. ,Hvarföre vänder ni ej tillbaka till detta mönster af dygd och ömhet? frågade fröken MagdaJena hånfullt. Hos henne skulle jag säkert finna bot för min djupt sårade känsla, svarade grefven, ,men — hon är död. Utan att svara ett ord, ilade Magdalena ur rummet. Hennes kinder glödde, hennes ögon stodo fulla at tårar. Hade Fredrik kunnat se henne, hur hon stod bittert gråtande vid fönstret, så skulle han hafva kännt sig fullt hämnad. Men grefven såg henne ej. Med stora steg gick han upp oh ned i rummet och mumlade för sig sjelf: ,Jag dåre! I flera år har jag egnat hjerta, tid och förmögenhet åt denna hjertlosa varelse; såg mig den ena dagen belönad med ett leende, den andra till.akavisad med förakt. När jag betalt de skulder, som jag gjort för festen i dag, är jag fattig — utfattig. I morgon måste jag afskeda mina tjenare, sälja mitt silfver, mina möbler, mina hästar, och jag har ingenting qvar mer än denna stenhop, min gamla amma Margaretha och min falk. Detta hus, nu fullt af musik och muntert glam, skall snart blifva en vistelse