Gotlands läns nya tidning – 20 november 1862, sida 2

Den unge mannen hade fallit på knä; blek och darrande hade Magdelena afhört honom. Hennes ögon tycktes mörkare, som om en djupt i hennes inre kämpande känsla dragit en slöja öfver dem, men då hon slutligen talade, skingrade hennes ord det svaga hopp, som uttrycket i hennes ansigte väckt hos grefven. Stig upp, grefve Fredrik, sade hon kallt; -,det der är dårskap — vansinne. I morgon skall ni åter vara vid min sida, och likaledes den nästa och följande dagen, som ni gjort i flera år. Den unge mannen steg upp, bugade sig, i stället för att svara, afmätt för henne, och strök sin falks glänsande fjedrar, hvars kloka ögon blickade från den ene till den andre, liksom ville han fråga hvad som föreginge. Sårad af denna tystnad, ropade damen: ,Ar detta er så mycket berömda kärlek? Jag tilltror er falk mer kärlek än er Falken sårar mig åtminstone aldrig, svarade grefven, ,han vedergäller ej mina smekningar med skärande hån. Han gjorde det kanske, om han kunde tala, svarade damen med flammande ögon. Hon vände sig mot dörren, men nära densamma stannade hon och sade, till hälften vändande sig om, i föraktlig ton: Ni älskar fogeln sannolikt för det han tillhört en af er förut älskad dam. Orden, men ännu mera sättet hvarpå de uttrycktes, voro i högsta grad förolämpande. Den