Gotlands läns nya tidning – 20 november 1862, sida 2

Man skall länge tala om denna bal, såsom en af de mest lys: ande, som på länge blifvit gifven, grefve Albrechtsburg, gade hon. Ett föraktfullt leende lekte omkring den unge mannens läppar, då han svarade att det sannerligen ej var mödan värdt. Jo visst! IIvarföre talar ni ur en sådan föraktlig ton ? Ni vet, fröken Magdalena, att jag ej söker mängdens bifall, utan ert. För att uppfylla er minsta önskan är mig inget offer för dyrt, och endast till er ära har jag gifvit balen. Ack, grefve Albrochtsburg, sådant der får jag höra tio gånger om dagen. Mycket troligt, men orden komma ej ur ett så upprigtigt hjerta som mitt. Det svär en hvar, sade hon med hån. Må så vara, fröken Magdalena, men jag är i stånd att bevisa mina ord. Tro långa år har jag lyssnat till hvarje ert ord, uppfyllt hvarje er önskan, så vidt det stått i min förmåga. Mig ger min förmögenhet har jag laggt för edra fötter, deremot har endast haft köld och bittert hån sör mig. Ni vet, att jag i älskar er, som få män förmå älska, af hela min själ, för er egen skuld, icke för edra rikedomar och ert gamla namn. Jag älskar er ännu lika varmt som förut, men i afton är det likväl sista gången jag förödmjukar mig för er. Ännu en gång bjuder jag er hand och hjerta — vill ni emoitaga dem ?