eller kalfstek, gris-stek, smörtårta och sist bakelse, ty så är matsedeln i Upland på kalas. Vanligen har han mycket besvär, innan han får gästerna till bordet. Presten ensam går frivilligt på sin plats, de andra måste motas, skussas dit, och stundom uppsökas på gården bakom knutarna, och dragas in med halft våld. Han går och påminner om flaskans begagnande, han kommer slutligen med två tomma talrikar, som skola gå omkring bordet och upphämta insamlingen till socknens fattigkassa. Valborgsmessafton är det han, som anför pojkarna vid samlingen af bränsle och han tänder elden. En gång om året är han på möte med regementet, han står ännu qvar fastän gammal, ty befälet behåller gerna de gubbar, som varit i fält och utmärkt sig. På mera än fyrtio års tjenstetid har han aldrig blifvit straffad för fel. För några år sedan hände sig att Snutens enka Brita afled; hon hade icke brytt sig om att gifta sig, då hon icke fick Barsken, utan blef i stället en sträng hushållerska. Barsken, såsom bror till Snvuten, fick ärfva hemmanet ensam, ty Brita hade inga slägtingar. Man skulle tro, att Barsk och Lena blefvo glada deröfver. Tvertom de blefvo mycket sorgsna. Lena sjöng än som fordom Somt är ju stulet. Det blef frågan om att de skulle flytta från sitt torp till bondhemmanet; de gingo dit en dag och sågo sig omkring öfverallt.