skottkärra, körde dit jord i stället, sådde fruktkärnor, uppdrog fruktträd, och förvandlade den kala, magra backen till en liten lustgård, som finnes ännu i dag, och beundras af hela trakten. Han sade, att han hört en gång på ett kalas, som hans officerare hållit, en öfverste säga: att sedan vi nu förlorat Finland på andra sidan Östersjön, så skulle vi uppodla så mycket land inom våra egna backar och berg, som motsvarade Finland. Barsk ville göra hvad han kunde, menade han. Han fick också nyligen en silfversked till belöning af Hushållssällskapet i Upsala. Så snart det är kalas i roten, — roten består af flera hemman, men kalas hållas aldrig annat än vid barnsöl och begrafningar, — då är alltid Barsk värd, som det heter på landet, en slags befattning, som på en gång motsvarar hvad vi i stad kallar marskalk och tillika vaktmästare. Hvarje gäst, som kommer till gården, mottages högtidligt af Barsk. Då står han så fryntlig på förstuguqvisten, barhufvad, med sin stora ärliga blick, och nu något grånade mustacher, samt i skjortärmarne. I handen för han en silfverbägare med glödgadt, kryddadt bränvin, men hans adjutant, som han säger, bjuder ur en korg stora, tjocka hvetebrödsskifvor med korinter uti. Han har dukat det stora hästskobordet, der presten sitter i högsätet, och klockarn och kyrkvaktarn midtemot inklämda i skon. Han bär omkring de stora tennfaten, med lungmos, kabeljo och potatis, kokt oxkött med pepparrot, färsk fisk, lam