Gotlands läns nya tidning – 6 november 1862, sida 3

na vågade hejda honom, ty hans ögon brunno röda af dubbelt rus. Det var en hög trappa utanför husporten, Brita sprang utföre, Snuten efter med käppen i högsta hugg, och ramlade hufvudstupa utföre. Nedanför trappan var en sten, deremot slog Snuten sitt hufvud så, att han förlorade sansningen. Han bars in och lades i säng och vaknade icke mera. Han hade dött, som han lefvat, i rus och vredesmed. Följande söndag begagnades den nya handboken i kyrkan; Snuten höll ord, han stod utanföre på kyrkogården — som lik. De andra hade beskedligt gått in, och folken minnas ännu historien väl. Snuten hade förvärfvat all sin egendom; då han gifte sig med Brita hade han för egen säkerhet, i händelse Brita skulle dö, gjordt upp afhandling om orubbadt bo att efterlefvande make skulle blifva ensam artvinge. Detta kom nu Brita väl till pass, hon blef nu en rik enka. Sin förmyndare-räkning hade Snuten låtit en bränvinsadvokat sätta upp så väl, att Lena ingenting hade att få af honom, utan snarare var skyldig. Hvarken Lena eller Barsk ville processa med enkan, som var skyldig, utan de nöjde sig med att få soldatbostället uppbygdt. Emellertid skulle detta dröja ännu ett år, emedan man behöfde vintern för timmers hemkörning. Brita tyckte mycket om Barsken och öfvertalade honom att blifva husbondedräng hos henne,