,Brita! röt Snuten. Brita hade arbetat så mycket på att bli gift med den rika Snuten, men slet nu ondt för det hvar dag. Det minsta, som gick emot Snuten, fick hon uppbära både med hårda ord och hårda slag. Brita inställde sig häpen. Hon hade ännu ett blått öga sedan förra veckan, som hon fått för det hon sagt, att Barsken var en bra karl. ,Brita! skrek Snuten, ,nu ser du hur dumt jag gjorde, då jag tog dig till hustru. Nu är jag dömd att bygga soldathus åt Barsken. Hade jag tagit Lena till hustru, så hade Barsken icke brytt sig om att gifta sig, utan tjent som dräng i all sin tid, och då hade jag sluppit bygga. Blir det nu bygdt, så kunna de gifta sig, och då kommer Barsken att föra hennes talan, och fordrar ut hennes arf af mig. Det hade jag sluppit betala, om jag gift mig med henne, och icke låtit narra mig att taga dig. ;Herre Gud, icke har jag narrat dig, dessutom så ville ju icke Lena nånsin ha dig. Tanken på Lenas motsträfvighet förargade alltid Snuten; nu hade utslaget och bränvinet förut uppretat honom, så att Britas ord rågade hans vredes kalk derhän, att den rann öfver. Han sprang upp i vredesmod, fattade en käpp, som stod bredvid honom, och rusade mot Brita; hon vek undan, flydde ut i stugan och ut på gården; lyckligtvis var Snuten osäker på fötterna af bränvinet, så att han icke nådde henne, men han skyndade ändå efter så godt han kunde. Ingen af drängar