Hvarjehanda. Slumpen romanförfattare. I Paris ingicks nyligen en äktenskaplig förening under rätt märkliga omständigheter, som ådagalägga att slumpen stundom kan vara lika uppfinningsrik som den sinnrikaste romanförfattare. Saken förhåller sig sålunda: i För 48 år sedan föddes två tvillingsystrar i Måzicres. Deras föräldrar voro icke gifta med hvarandra, men modern uppfostrade dem väl och godtgjorde sitt felsteg genom den omsorg hon visade dem. Verlden dömde imellertid icke så mildt som Gud, och de två systrarne, som förlorade sin mor, när de voro femton år gamla, sökte att undandraga sig de stickord, som de stundom fingo höra; de lemnade derföre båda den lilla staden och reste till Rheims. Här voro de lyckliga nog att blifva upptagna i tvenne välmående familjer. Två år derefter reste den ena systern till Paris. Båda systrarne voro mycket vackra, men ehuru tvillingar gom oftast likna hvarandra, var detta dock icke fallet med dem. Då parisiskan var aderton år gammal, ådrog hon sig en förmögen ung mans uppmärksamhet, och hans kärlek var så stark att han gifte sig med henne. Lyckan log emot dem, och efter tio års förlopp sågo de sig i stånd att lefva af sin förmögenhet, sedan de sålt sin rörelse; men hvad som endast alltför ofta händer under medgången, inträffade också här. Den unga hustrun glömde sin syster nästan omedelbart efter brölloppet. Denna hade dock icke heller blifvit öfvergifven af försynen. Hon blef gift, då hon var 22 år gammal; hennes herrskap drog försorg för hennes utstyrsel och hon reste med sin man till Marseille, der också de, churu mindre hastigt, blefvo vilmående folk. Det är icke mera än sex månader sedan de bosatte sig i Paris, för att, äfven de, derstädes lefva af frukten af sitt arbete. De bodde på boulevard de Sebastopol med sin ende son, en ung man om 25 år och som var läkare. Nästan midtemot dem bodde ett äkta par, hvars enda dotter, en vacker ung flicka, läkaren ofta beundrade från sitt fönster eller på gatan, när hon gick ut med sina föräldrar. Efter att hafva underrättat sig om deras förhållanden, följde han en dag efter dem; de begåfvo sig ut till jernvägsstationen, han tog plats i samma waggon och reste med dem till Mendon. Här fick han tillfälle att göra bekantskap med den unga flickans fader; han upplyste honom om gin samhällsställning och tillstod för honom utan omsveh, att han önskade gifta sig med hans dotter. IIans öppna, frimodiga väsende behagade, och man lofvade honom svar inom en veckas förlopp. Svaret var gynnande. De två familjefädren hade under tiden haft ett förtroligt samtal med hvarandra, och då den unga flickan blef tillfrågad, svarade hon att hon helt och hållet ville rätta sig efter sina föräldrars önskan, ehuru hennes min och blick tillräckligt röjde, att den unge läkaren allt på förhand ådragit sig hennes synnerliga uppmärksamhet. Några dagar derefter firades förlofningen, och då hvar och en i prestens närvaro skulle säga sitt dopoch slägtnamn, slöt brudens moder, i