Lena bara sjöng: Hi och ho och ej hej, hejsan, hej Ho och hi och hej, det är så illa vule, Jag kan jag bara säga nej, Somt är ju stule, o. s. v. Jag tror du är kollrig, flicka; hvad glor du jemt på det der skatboet? Jo jag tänker på att det icke är synd för skatan, att hon tar hvad hon behöfver. Hon är om sig, det gör hon rätt i, det bör man vara. Tar hon något af mig, så rifver jag ned boet. Men ännu har hon aldrig rört något här hemma. Att hon tar i grannbyn, det rör mig icke. Men svara mig på min fråga, vill du icke låta ta ut lysning? Nej, far, jag har låft meg te Jerker, vetja. Den stackarn kommer väl aldrig hem; ryssarna ska slöss så oförsigtigt. Jerker är väl karl att slöss igen, vetja. Nu frågar jag för sista gången, vill du icke bli Snutens hustru ? Ånej, vetja, då skulle di kalla meg för Snuttan, och det skulle jag aldrig lida. Dermed gick hon in i stugan. Snuten lade om sin gödselhög och talte inte vidare om saken. Upländningar känna hvarandra; ord bita icke på dem. Ett år gick, Snuten köpte sig andra halfvan i hemmanet och fick en ny dräng och hade flera hjelphjon. Jerker hördes icke af. Brita fortfor att hänga läpp och sucka, Lena sjöng: