Gotlands läns nya tidning – 23 oktober 1862, sida 4

gång hon kom ut på gården, tittade hon glad omkring sig på de snöbetäckta taken, som börja styra ut sig med långa fransar af gnistrande takdropp. Mars månad framskred, luften blef spänstig, himlen klarnade, tuppen började att gala morskare, grisarne släpptes i vall på trädesåkern, och Lena sjöng en visa, hvartill hon diktat både ord och låt. Den lät nästan så här: Hi och ho och hej san hej! Ho och hi och ha, så illa vule. Hvad skall jag säga annat än nej? Somt är ju stule! Hi för ha, och hi för ho, och hi för lalla, lalleralla o. s. v. Hvad är det du qväder om? frågade Snuten, som gick förbi henne med en grepe på axeln. Lena låtsade icke höra på honom utan fortfor att tralla. Men Snuten stannade och frågade åter: hvad är det du sjunger om? Hvad är det som är stulet? A kors? Vet ni icke det? genmälde Lena, med en blick åt sidan, under det hon plockade spånor på backen åt Brita. Nej. hvad vet jag? sade Snuten. Men jag ville veta din mening. Tockna ol låta för oharskligt. Hä, jag mente bara om skatboet deruppe i gamla rönnen, far. (Forts.)