Inne hos Snuten, de lära väl icke bli goda att få ut. Han måtte väl ska göra rätt för seg. Men du vill fäla icke ha meg. Hocken har sagt det? Nå ja, då är vi ju ens? .Ska vi te i höst då, Lena? Så der bortåt! .Ar det sagdt det, Lena? Det är sagdt, Jerker! Och dermed var saken uppgjord utan handslag, utan kyss, nästan utan vexlad blick, bekräftelsen skedde i stället med starka slag i råghalmen. De tycktes täfla om hvem som skulle slå hårdast; och deras hjertans beslut var fastare än eken i slagklumpen och hålligare än ålskinnet, som band denna vid skaftet. I detsamma tittade den bleka Brita in genom logluckan med något ljusare anletsdrag än vanligt; hon hade kanhända hört något af de begge ungas samtal, och det öfverensstämde med hennes önskningar, ty hon ville sjelf ha Snuten, och tyckte att Lena gick henne i vägen. Pinge nu Jerker Lena, menade hon, så vore allt väl. Kom in och ät! sade Brita, ,frukosta är färdig. Derpå återvände hon; Jerker och Lena kletvo öfver logbalken på en gång, skakade på en gång halmbosset af sina pelsar, och gingo genom snödrifvorna till stugan, der de satte sig bredvid hvarandra i spisen, och söpo välling ur samma tennfat. Snuten satt vid bordet med länsmannen,