Gotlands läns nya tidning – 23 oktober 1862, sida 2

från den stunden Lena kom i huset hade han alltid hållit henne i sin närhet. Erik var för blyg och långsam att begagna tillfället till att uttrycka sina hjertans tankar, men nog hängde de mycket efter Lena. Under dylika förhållanden händer det vanligen på landsbygden, att qvinnan, som, huru obildad hon än är, alltid har en sällsam förmåga att genomskåda en mans tankar i afseende på henne, gör början med den vigtiga frågan. Så gjorde Lena denna gång; under det att hon slog med slagan nästan hårdare än förut, sade hon: Hvad grundar du på, Jerker? Jerker slog i rågen så att dammet rök omkring dem, bligade åt sidan och svarade blott: jDet är väl något det med. Ater en stund utan ord och med allt starkare tröskslag, hvarunder de sågo stinnt på hvarandra. Ska inte Snuten ha Brita? frågade ändtligen Lena. Han bligar ju så stinnt på deg, Lena. På meg? ,Ja, på deg just. rJag ger honom håkent, Åter en stunds tystnad, folket är ordkargt, deras tungor äro oöfvade, en talför anses också mindre arbetsför, kraften och öfningen äro i armarne och händerna, hvartill gagnar det väl att prata? Lena måste dock igen och börja gå något djerfvare på saken.