dråpslag, om hon torts. Men Lena var mycket tvär emot Snuten, och såg blid ut på hans yngre broder Jerker. Det tröskades friska tag, flera lag efter hvarandra ända tills ottevard, då slagorna tystnade för en stund, och de fyra satte sig på halmen och åto groft bröd och holländsk kumminost, som den tiden fanns att få i Upsala för en plåt marken. Upländningen hade då ännu icke fått i sitt hufvud att man kan göra ost af egna kor, och han har knappt fått det än. Bränvin söps den tiden icke så mycket, som längre fram; man nöjde sig med en sup om dagen i hårdt arbete. Många brände väl, men helt litet till husbehof. Snuten lönnbrände äfven i förbjuden tid, men sålde heldre åt andra än han bestod sitt eget folk. En god timma eller mer, innan denna ottevard begyntes, kom länsmannen vargskinnsbepelsad i sin släda, dragen af en röd häst på häradsvägen, blott ett litet stycke ofvanom Snutby. På häradsvägen voro redan alla ute för att skotta, gubbar och ynglingar i fårskinnspelsar knogade med snön som kastades åt sidorna på vägen, så att länsmannen for som mellan två alabaster-murar; alla helsade naturligtvis på den mäktige mannen; den tidens länsmän voro hvarken så goda affärsmän, som nutidens länsmän i Upland, ej heller så hyfsade och höfliga, utan riktiga busar i bondhopen. De voro envåldskungens klor, och det gick alltid en rysning ntefter ryggraden under hvarje fårskinnspels, der länsmannen for