Gotlands läns nya tidning – 16 oktober 1862, sida 2

cTL—— ——— — sidigt rum, med stark plankbotten; på tvenne motsatta väggar äro stora luckor, och under dem luftbara bjelkar, som kunna tagas bort, då man kör in säden på logen, och lägger den uti de stora rummen, som vanligen äro på begge sidor om loSen, utan annan mellanvägg än ett par grofva balkar vid plankgolfvet. I logen hängde på väggen en lykta, som spred ett matt sken på fyra tröskande personer. Den första var Jon Jonsson, Snuten sjelf, i en gammal fårskinnsrock, med ullen inåt och det grågula skinnet utåt; en röd filtmössa betäckte det sträfva, merändels otvättade och orakade ansigtet, med det okammade borstiga håret. Den framskjutna nedre delen af pannan, den hvassa näsan, den tunna munnen förrådde en tilltagsen, verksam och hårdlynt man; ur de små grågröna ögonen framblickade en slipad slughet och husbondeväldets bestämdhet. Den andra karlen var mera högvuxen, det breda, höga bröstet, de väldiga armarna, händerna och benen antydde mera kroppslig styrka, än hos den förre; men anletsdragen voro ganska blida, nästan barnsliga, och de stora ljusblå ögonen uttryckte mycken fromhet, men äfven fasthet. Han var broder till Snuten, ehuru femton år yngre, också klädd i har fårskinnspels, men mera ny och snygg samt svart läderkaskett. Han hette den dagen ännu Jerker, i folkets mun, och blott i dop-boken Erik Jonsson. Den tredje personen var en trettioårig qvinna, något torr och mager, och med vanliga, något gulnade anlets