Gotlands läns nya tidning – 25 september 1862, sida 3

om icke hwilan i jorden, men sasom öfwergang från er skön afton till en skönare morgon! Derföre lyser soler äfwen genom aftondimman af menniskolifwet, genom der gra alderdomen, sasom en män, hwilken icke tar afsked för alltid, men som bjuder godnatt för att åter wisc sig pa andra sidan om denna wår mullväg. Wälan, så läggen er ned att dd i naturens hwit. klärda lifrum, du blomma på marken, du lilla wåg bäcken! J skullen wara lyckligare än menniskan, fom måste gå qwar i sorgen, om icke menniskan wore er wetande i naturens hemlighet, en fom fan öfwerwinne döden. Men för mitt jordiska öga målar fig i den fe na höstqwällen dödens bild på hwarje fallande blad Naturens yppiga bildsprak har här fin aftonrodnad Hela det landskap, som jag ser, är iklädt en offerskrud som förtäres of balets lågor. Eldsmärken fitta på alk trärfronor och fräta bladen, och jag Hör redan på afftånt nattwinden komma att med detta bewingade slägte Håll en dans i fpöfetimman. Den sista glöden af dagens utbrunna sol uppflammar sasom en ledstjerna till wan drarens hem, och under hemwägen tänker han på der brinnande busken, hwarutur Herren talade. Efter C. F. Dahlgren och O. S. von Unge.