Gotlands läns nya tidning – 25 september 1862, sida 3

han rest i sitt eget dåraktiga hjerta; — ty, det är icke alleuast känslan som härjer detta hjerta, det är äfven det flyende lifvets njutningar som mannen sörjer, och som han med girig själ söker samla innan allt är slut. o Men åren gå och kampen mildras. Sinnet blifver mera lugnt och stilla vid tanken på all tings förgänglighet här på jorden, och att lifvets afton närmar sig; Gud har af nåd ordnat så, att denna afton ännu skulle bära menniskan några blommor. De gamla blifva, som man säger: barn på nytt. Iljertat känner ej så djupt, tankeförmågan är trög och dunkel; men intrycket är ännu för ögonblicket lifligt, och sinnet barnsligt. Detta gör, att de så gerna leka med barn och hafva en njutning af deras glada lekar, hvarvid minnet af den ljufva tid, då man sjelf var ett barn, står som en mild och glänsande aftonrodnad ötver menniskans lefnadsqväll.