band, skall hon trotsa allt för att fylla detta behof; uppoffra välfärd, rykte, endast för hoppet att vinna ömhet, och, samvetslöst nog, icke göra afseende på om denna ömhet röfvas från en annan. Afven i andra fall är medelåldern minst lycklig och full af strid. Menniskorna äro då som mest egoistiska, följaktligen blifva de oftast fiender till hvarandra under deras äflande efter lifvets njutningar och allt hvad dermed äger sammanhang. Afunden slår rot i deras hjertan och derföre gissla och smäda de obarmhertigt hvarandra, men gömma noga, hvar för sig, de blödande såren i sina hjertan. Männerna hafva, om möjligt, en ännu bittrare kamp att uthärda under denna ålder, ty deras passioner äro aldrig våldsammare än då. Deras äreIlystnad, deras kärlek bjuder på en het och obeveklig strid. Afven det goda, det rätta de tänkt och velat, äro de aldrig ifrigare att förfäkta än nu. Allt detta verkar, att deras lif från det 40:de till det 50:de året oftast blir en tid full af bittra marter. Tron vänder då äfven mången gång sin fackla, men ej åt ljusare rymder, utan på kalla ödeskär, på oöfverskådliga filt, och flämtar så matt och blek i tviflets mörker. Och kärleken sedan! Ve den man, som efter sitt 40:de år intages af en sådan! ty såvida hans känsla röner måtstånd, blifver hans egen en allt förhärjande passion, som skall ruinera och ödelägg: hans själs ädlaste krafter, komma honom att glömma heliga pligter, dyra minnen, och göra honom hård och känslolös för allt, utom för den asgud,