Gotlands läns nya tidning – 25 september 1862, sida 2

fröjd eller flygtiga känslighet. Näktergalarne hafva vaknat till lif och sjunga sina toner i det unga hjertat: toner om Gud och naturen, om rosig kärlek och jordisk sällhet och om evighetens strålande rymder. Menniskan känner då att hon lefver och att lifvet är skönt! En glädjefest är det, under hvilken hon för hvarje dag till den Evige skickar ett tackoffer af ljufva förhoppningar. Och något hat, någon misstro rymmes icke i det unga hjertat. Blöder det af ungdomens sorger, öppnar det sig så gerna för likars deltagande. Också behöfver det ej frukta hånets eller smädelsens hvassa knifstygn, ty de unga förunnas hvarje glädje, förlåtes alla fel, och dess sorger finna alltid deltagande. Ja, denna lycka, denna förmånsrätt äro vårdagarne af lifvet med alla sina rika njutningar, med sina af rosiga drömmar fyllda nätter; allt detta tillhör uteslutande endast den lyckliga ungdomen. Men den lyckliga tiden förflyger så fort och lemnar snart rum för medelåldern, denna för menniskan jemförelsevis mindre lyckliga ålder; ty det är då som lifvet erbjuder så mången bitter kamp och lidanden af alla slag. Illusionerna hafva bleknat, ty hjertat har blifvit bedraget, och dock har detta samma hjerta aldrig varit så fullt och påckande som nu. Det är en farlig ålder för qvinnan, till exempel från hennes 28:de till 40:de år, isynnerhet för hennes hjerta. Saknar detta kärlek eller ömhets