Gotlands läns nya tidning – 25 september 1862, sida 2

faller på blomman och verkar att hon lyfter sitt hufvud mera frisk och skön. Och tanken sedan! det eviga outhärdliga tänkandet bereder icke barnet några qval: den har så brådt, springar ikapp med lifsprocessen och saknar bäde tid och förmåga att allvarligt fästa sig vid något föremål. Fastin barnet i så rikt mått känner siällheten af sin tillvaro, finner det ändå alltid tiden så lång, längtar så mycket efter kommande är, att blifva en stor menniska, som det uttrycker sig. Och detta kommer sig af det öfvermått, den dubbelhet af lif, hvarmed det framlefver sin dag, och som gör att hvarje tilldragelse synes så läng och outfplånlig. Minnets friskhet och intryckens liflighet verka detta och deraf äfven det outplånliga; ty den gamle minnes vanligen händelser från sin barndom och ungdom, men sällan hvad som tilldrog sig föregående dag. Själen har då förlorat sin spänstighet, sinnena äro slöa, lifvet får något dunkelt och drömlikt, hvilket äfven åstadkommer, att det synes rulla sram med en otrolig hastighet, vore det än aldrig så fallt af sorger och bekymmer. Men vi återgå till barnet. Det vinner slutligen sin önskan ,att blifva stort; och menniskan står der i sin ungdom, och blickar öfver lilvet och förnimmer att hon känner så varmt, tänker så mycket. Ack! hon är ung, och ungdomen är ännu mycket skönare. Det är icke mera harnets tanklösa