Gotlands läns nya tidning – 11 september 1862, sida 4

de svenska skeppen icke eld, förr än just det ögonblick de befunno sig midt emellan ryssarne. När Göta Lejon gick igenom embosseringen och just som glatta lagen gingo från både styrbordsoch babordssidorna, så att det brakade i det gamla skrofvet och vi trodde att det skulle remna, sågo vi huru blod strömmade ur spygatten på de ry ska skeppen, som voro trasiga både till skrof och tackel. Våra märsgastar sågo icke annat än lik och spillror på dem. Vi sågo kungens slup styra tätt bredvid oss. Den kungliga flaggan var uppe, och han gick så nära, att folket på vårt understa batteri tydligen genom kanonporterna sågo kungens ansigte. En af roddarna var blesserad. Efter oss hörde vi de följande skeppens glatta lag, allt som de passerade. Men der stötte ett par på grund också. Det blef då en lifligare eld, hvartill vi icke förrän efteråt fingo veta orsaken Treutiger, som kommenderade skeppet Aran, hade stött på grund, men strök icke sin flagg, utan begynte i stället att, der han låg, kanonera ryska skeppen, så länge något enda svenskt fartyg ännu var qvar inom ryska linjen. Först då gaf han sig. Kungen, som såg huru farlig ry ska fregatten på yttersta venstra flygeln var för roddfartygen, befallte Stedingken, tysta den. Han seglade då med Styrbjörn långsmed sidan på fregatten och gaf den ett glatt lag med dubbelt skarpt på pistolsskotthåll. Derefter vände han och brassade om, så att han sköt fram på andra sidan om