brännaren Postiljonen. Af våra fregatter gingo de största med i linjen, men den snälla Ulla Fersen och andra mindre fregatter betäckte roddfartygen. Puke med Dristigheten gick, för fulla segel, emot de ryska skeppen och just mellan tredje och fjerde skeppet från Ryssarnas yttersta venstra flygel. I detsamma han passerade, gaf han på en gång glatta laget åt båda sidor, så att han sopade ryssarna långskepps. Samtliga våra skepp hade ordres att göra på samma sätt, så att de närmaste ryssarne fingo sig en skön lappsalvning af svenska kulor. Men bakom oss hade fendricken, som förde Postiljon, supit sig full och satte eld på brännaren i förtid. Just som lågorna bröto ut, girade PoStiljon framför bogen på Lovisa Ulrika. Chefen föll af, men det sköna linjeskeppet, en at våra bästa seglare, tog hastigt eld. Det var omöjligt att släcka. Vi hörde Chefen skrika: ,håll af der, för att sauvera skärgårdsfartygen. Jag flyger i luften! Och knappt hade han fått ordet ur munnen, förr än krutkammaren tändes och hela skeppet med folk och kanoner sprang, som en bristande bomb. Vi förlorade helt och hållet hörseln på en stund, då spillror och menniskor och plankor och tågverk flögo omkring oss. En fregatt blef också antänd och sprang i luften. Gubben Hisingsköld stod emellertid vid mesanmasten och bara såg till att vi följde rätta kursen i vår ledares kölvatten. Framför oss gåfvo