Plötsligt klingade tempelklockan, och i spetsen för sin barnaskara tågade mäster Blomma fram mot kyrkan med högtidliga steg. Karlarna lyftade på hatten för den lille mannen och qvinnorna strödde blommor på hans väg. Han gick med hatten i hand och nickade vänligt till höger och venster. Och för hvarje nickning rullade ett par tåreperlor ned på hans kinder. Så rulla daggdropparna ned på rosenbladen, när solen i öster slår upp sitt strålande öga. När Blomma kom in i kyrkan och fick se huru festligt den var smyckad, så häpnade han af beundran och hänryckning. Prosten hade visserligen en timma förut berättat honom den stora ära, som honom i dag skulle vederfaras, men han hade aldrig trott, att det skulle blifva så högtidligt. Han sjönk darrande ned bland blommorna i klockarestolen — den han i dag ensam fick begagna — och suckade med Simeon: ,Herre, nu låter du din tjenare fara i frid! Gudstjensten var i dag ovanligt högtidlig och rörande. Prosten var en lycklig predikant. Han hade till ingångsspråk dessa orden: När Du förnedrar mig, gör Du mig stork; och till betraktelseämne följande: ,Utan J omvänden eder, och varden såsom barn, skolen J icke komma in i himmelriket. I anledning af dessa bibelord, talade han först om huru Gud genom motgångar eller kroppsligt lidande förnedrar menniskan, hvarigenom hon i sjelfva verket blifver stor, emedan hon kommer