mal, ty han drack jemt helsa ur den ungdomliga källan, som är eviga lifsens ord. Vid denna tidpunkt fick församlingen en ny själasörjare i Prosten Welin, som var en medelålders man och en rättskaffens prest af gammalt skrot och korn. Welin, som förut varit tjenstgörande inom hufvudstaden, blef genast angenämt öfverraskad öfver den djupa religiositet och det patriarkaliska lefnadssätt som var rådande inom Fridhem. Han trodde sig förflyttad till ett jordiskt eden, sådant han aldrig hoppats att finna i verkligheten. Han undrade till en början hvarifrån det goda förhållandet härledde sig; men då han fick höra en bibelförklaring af mäster Blomma, så var honom allt tydligt och klart. Han gjorde sig vidare underrättad om den lille mannens lefnadsomständigheter och blef mäkta glad öfver att få göra hans personliga bekantskap. Prosten besökte skolan, och de båda männen voro innan kort intima vänner, som omfamnade hvarandra med hänryckning. De träffades sedan hvarje Söndag, och prostens beundran och högaktning för den simple skolläraren blef större med hvarje gång. Det var också omöjligt att se och höra mäster Blomma, utan att beundra och älska honom, ty han var i alla sina ord och handlingar ett lefvande evangelium, som spridde tröst och vederqvickelse till alla som han kom i beröring med. Prosten blef förtjust och uttalade denna sin förtjusning på en Sockenstämma i följande ordalag: