Gotlands läns nya tidning – 28 augusti 1862, sida 2

rikliga kläder och föda, hvarför de hjertligen borde tåcka Gud och läta sig nöja. Karin ville äfven, att de skulle odla potatis i trädgårdstäppan, i stället för de onödiga blommorna, som endast voro en fager ögonfägnad; men Blomma försäkrade, att som vår Herre en gång hade förvandlat rofvorna i blomster, så skulle det också blifva dervid. I dessa båda punkter var Blomma obeveklig, men i allt öfrigt fick Karin styra och ställa efter eget behag, hvarför den bästa vänskap var rådande emellan de båda syskonen. Blomma brydde sig icke om något annat än sitt lärarekall, det han skötte med en aldrig tröttnande omsorg. Så hade mäster Blomma lefvat och verkat inom församlingen i sextio år. Många af sina lärjungar hade han följt till grafven, och många voro gamla och skröpliga; men han var sig fullkomligt lik. I skolan satt han som vanligt på det lilla bordet och undervisade eller berättade sagor; i skogen höll han sin blomsterpredikan och i kyrkan sin bibelförklaring med samma värma och andakt som fordom. Hans puckel var visserligen något större, och det stora ljushåriga hufvudet hade sjunkit en liten smula längre ned emellan skuldrorna; men de klarblå ögonen och det skinande anletet lifvades af samma eld som alltid besjälar hela hans varelse. Han kände alla och alla kände honom, men ingen mindes honom annorlunda. Han kunde aldrig bli gam