Gotlands läns nya tidning – 21 augusti 1862, sida 3

sagor och fabler, hvilka han alltid gaf en moralisk tillämpning. Att se den lille mannen och hans auditorium vid dylika tillfällen, var en huslig scen, som skulle varit värdig att framställas på duken af en skicklig målare. Mild och leende, som man enligt folksagan föreställer sig huslighetens goda tomte, satt den puckelryggige mästaren och berättade, med ljudelig röst och lifliga åtbörder. Rundt omkring stodo barnen, med undrande ögon och öppna munnar, färdiga att sluka hvarje ord som flöt från den eldige talarens läppar. Vid slutet af hvarje berättelse gick ett sorl af beundran genom hopen, och då blef mäster Blommas anlete så ljust och fridfullt som den vackraste sommardag. Näst den Heliga Skrift, var det ingen bok, som mäster Blomma älskade så mycket som naturen. Den förra var, på Guds ingifvelse, skrifven af heliga män, men den senare påstod han, att Gud med egen finger sjelt skrifvit. Det var hans förnöjelse att läsa i denna bok, ty han var en ganska skicklig botanist. Under våren och sommaren, hade han gjort till en stående regel att tillbringa hvarje Lödags eftermiddag i det gröna. Så snart den tarfliga middagen var intagen, tågande han i spetsen för barnaskaran, som vanligen uppgick till emellan tjugo och trettio själar, ut i den vilda skogen. Här ströfvade de nu omkring och plockade blommor, hvilka läraren