sällsyntheterna, ty stryk utdelade han högst ogerna. Det straffsystem, som han i nödfall tillämpade, var att ställa den felande i skamvrån. Var brottet af svår beskaffenhet, så satte han en brokig pappersmössa på brottslingens hufvud. Denna mössa kallades allmänt för ,,påfvehatten, och det var en stor skandal att blifva krönt till påfve. Helst straffade han dock med ord och förmaningar, hvilket äfven hade bästa verkan, ty Blomma var hjertligen älskad af sina lärjungar. Ingen ville derför gerna emottaga några förebråelser från hans mun. Skolan gick under hans ledning så jemt och stilla som ett säkert urverk. Han visste att bokstafven dödar, men anden gör lefvande. Af denna orsak hade han Lördagen till en hvilodag för barnen då han gaf nödiga förklaringar öfver veckans arbete. Blomma hade en ofantlig lätthet för att tala. Hans ord voro enkla och hjertliga, hvarför de gingo rakt till barnasinnet. Lärjungarne lyssnade med förtjusning till sin mästare, hvars stora lärdom de högeligen beundrade. Mäster Blomma var af naturen liflig och glad. På fristunderna lade han bort den allvarsamma skolminen och roade sina barn med tusende lekar och upptåg. Han exercerade gossarne och hoppade kråka med flickorna; ty han var smidig och qvick i sina vändningar som en ekorre. När det var ruskigt väder, som hindrade dem att vistas i fria luften, så satt han med benen i kors på bordet och berättade nordiska kämpa