soder, hvarmed det var roligt att sysselsätta sig på vissa mellanstunder. Hvarje morgon gjorde han bön och höll en liten predikan ötver något passande bibelspråk. Han hoppade sedan upp på sitt lilla bord och började sin vanliga sysselsättning, som fortgick på följande sätt: Han hade gjort en regel inom skolan, att alla barnen skulle öfverläsa sina lexor i tysthet, på det att de icke skulle förvilla hvarandra. Endast den fick läsa högt som var framme och låt höra sig. Sålunda ropade han fram en i sender och förhörde. Härvid var han mycket noga. Det var icke nog, att lärjungen kunde pladdra upp sin lexa rätt till innehållet. Han lade mycken vigt på tonen och deklamationen; ty han påstod, att om de skulle begripa hvad de läste, så var det nödigt att klart och tydligt uttala orden. Han härmade derför ofta deras gnällande läte och angaf sjelf den rätta lästonen. Ingen slapp undan med slarf, hvilket gjorde att alla hans barn läste utmärkt tydligt och klart. När han slutat med den ena och gifvit honom en ny lexa, så framropades en annan. På detta sätt gick det, undan för undan, dagen i ända. Under lästimmarne var han alltid sträng och allvarsam. Märkte han det ringaste okynne hos någon af sina disciplar, så var han genast nere från bordet och gaf den felande en lämplig tillrättavisning. Vid sådana tillfällen kunde det stundom hända, att han knäppte till den försumlige med sin lille käpp; men sådant hörde likväl till