(Insändt.) Neger-slafven. Jag sprang så nöjd och fri i hemmets dalar, Blott frid och oskuld bodde i min barm; Men här i egarens fördomda salar Mitt blod utgjutas, tröttas skall min arm. Här finnes endast piskans grymma lagar: Ått lyda eller dö, det är mitt bud; Mitt ödes lott och mina lefnadsdagar De räknas utaf fogdar, ej aft Gud. En flykt? ha! — hvarthän skall jag väl flykta? Jag brännmärkt är af togdens usla hand, Jag gripes lätt och piskas af förryckta Och begrafvas lefvande på någon strand. J gudar! hvarför fick jag icke döden Uti min lefnads korta ungdoms-vår? Kanhända drifves jag ändå af nöden, Att sluta lifvet, sluta mina sorgsna år. Hvad rör det mig om ingen tårar fäller På den fördömdes, den förskjutnes graf. En hvar som stegen här till platsen ställer Skall säga: ah, det var ju blott en slaf! En sak blott återstår, jo! att förgifta Båd fogde, vänner, mig och bror och mor, Uller ock att uppror ibland slafvar stifta Och mörda, slå ihjel, der fogden bor. Dock nej! jag vill ej ondt med ondo löna, Det finns ett hopp utöfver blånad sky; Kanhända skall jag frihet, glädje röna, Jag vill i bön till allmagtsfadren fly. Alfred. — —6m—