läste Lööflund, med större andakt, än han någonsin förr känt. Härmed var också det svåra profvet öfverståndet, och ett par minuter senare hade berättelsens hjelte redan kommit ett långt stycke från de elaka upptågsmakarne. Petter Lööflund uppnådde härefter, utan vidare äfventyr, sitt hem, steg in i sin sängkammare och tände ljuset. Men hvilken syn mötte honom här! Midtpå hans skrifbord låg en stor vedhög, öfverst på den några tändstickslådor samt derofvanpå ett litet trekantigt bref. Petter Lööflund öppnade detta mekaniskt och läste: Min herre! Jag får härmed äran återbetala den ved och de tändstickor, ni varit nog generös att låna mig. Er Ydmjnke tjenare G. Werner. Utan att yttra ett ord, ty han var för ögonblicket mållös af vrede, rusade Lööflund från sitt rum ut i köket. — Ännette! — ropade han när han ändtligen fått målet igen. — Ilar någon varit i mitt rum i qväll? — IIerr Werner var inne så der vid tiotiden. — Hur kunde du understå dig att släppa in honom? Du flyttar i morgon dag! — Han hade ett paket till patron, sa han, som han prompt skulle lägga in i qväll.