Gotlands läns nya tidning – 7 augusti 1862, sida 2

åter i full konseqvens med hvad han förut under dagens lopp yttrat. Talade man här t. ex. om qvinnans myndighet, så förklarade vår patron, att förslaget härom vore en galenskap och att saken voro alldeles öfverflödig; ,ty — sade han — ,har staten kunnat bestå i så många århundranden utan en sådan frihet för qvinnan, så kan den väl bestå hädanefter ock. På samma sätt resonnerade han öfver landsförvisningsstraffet, som han ansåg vara högst nyttigt, särdeles i religionsmål o. s. v. Vid midnattstiden bröt sällskapet upp, och från Gustaf Adolts torg gick Petter Lööflund alldeles ensam mot hemmet. Det var en stjernklar natt, så klar och strålande, att det till och med väckte vår nattvandrares uppmärksamhet. En hel minut stirrade han genom sin florshufva uppåt de obekanta verldar, till hvilka hans tanke förr aldrig höjt sig — men blott en enda minut; sedan drogs han åter ned i sin dy. I närheten af den lilla bron, som från Mynttorget leder till Helgeandsholmen, kommo några unga män, hvisslande och sjungande, honom till mötes. De ha jemnt och nätt hunnit om honom, då en af dem hastigt utropade: ,Ta mig tusan, var det inte brackan Lööflund! — Var det verkligen han? — inföll en annan. — Den ska vi skoja med! Och i nästa ögonblick hade de hunnit fatt honom, och spärrade nu hans väg.