Gotlands läns nya tidning – 31 juli 1862, sida 2

möta. Det var en af hans äldre vänner, en f. d. skolkamrat, hvilken dock ej blifvit så gynnad af lyckan som han, och till och med ansägs lefva i ofta ganska knappa omständigheter. — Så för tusan — mumlade Lööflund för sig sjelf. — Der möter jag den der trashanken Snöbom ... nu kanske han vill låna pengar af mig. Det måste man förekomma. — Se god dag, Snöbom! helsade han straxt derpå med halfljum vänlighet. — Det är svåra tider vi lefva i — ondt om pengar af tusan! — Åh, det behöfver väl inte du klaga öfver. — Jag? — jo, minsann! ... Bror kunde väl inte låna mig ett par hundra banko på ett par dar ... jag har kommit i en sådan farlig knipa för tillfället! — Nej, minsann jag det kan; det vet du nog. — Det var mycket ledsamt ... då får jag lof att skynda mig på något annat håll ... farväl, kära bror, en ståtlig god morgon! Och härmed fjeskade Lööflund vidare. Han skyndade, utan att se sig om, öfver Riddarhustorget och Munkbron och uppnådde derefter snart källaren ,Iduna. Der gick han in i rummet till höger och träffade straxt ett par bekanta, som vid ett af småborden togo sig en sup och ett par gaffelbitar. At dessa blef han inbjuden att deltaga i frukosten och tog äfven genast plats bredvid dem. — Får jag nu inte bjuda på ett glas portvin? — frågade vohlthäter, hvars namn var Sehlgren.