Gotlands läns nya tidning – 24 juli 1862, sida 3

För all del, min nådiga, just nu behöfver frun mig bäst. Frun behöfver nu vårdas så noga som ett nyfödt barn.4 ,Nå, jag skall behålla doktorn, som nu bör hafva fått en smula större erfarenhet genom mig. Farväl. Derpå gick hon till kyrkoherden; äfven han blef naturligtvis öfverraskad; och hon berättade hvad som timat. Då sade han: ,se der ett prof på huru Gud kan vända menniskors ondska till nytta för dem, som älska honom. Gud ville behålla er här, för den kärlek ni bevisar de fattiga. sAck, sade hon, ,jag har hört att talet vid min graf var ett mästerstycke; för all del låt mig få det; jag vill se huru jag är skildrad. Nej, min nådiga, det medgifver jag icke; jag kunde vid eder graf icke säga annat än det bästa om eder, fastän blott sanning; men det kunde fresta er till högmod, derföre får ni icke läsa det. Dödgräfvaren infann sig snart hos henne för att få den utlofvade belöningen. Han sade: ,då jag såg nådig frun ligga i kistan, tyckte jag att nådig frun icke var död; jag sade det åt en juveleraregesäll, men han skrattade åt mig; dock kunde jag icke få denna min tanke ur mitt hufvud, utan grubblade derpå hela natten, derföre beslöt jag att åter gräfva upp nådig frun. Nu har jag hulpit nådig frun till lifs, jag hoppas nådig frun skall hålla sitt löfte hederligt. ,Ja du skall få den största belöning jag kan gifva dig; jag skall icke anklaga dig för försök till — likstöld.