yl0, jag tackar jag, Britta är sju gånger värro än jag. Låten mig dö i ro! J hafven plågat mig nog med er afund och ert käbbel. Lyden mig, förlikens efter min död; delen i kärlek, annars . . . ,Annars? frågade båda, nyfikna att få veta hvarmed hon efter döden kunde straffa dem. ,Annars går jag igen och gastkramar eder! sade den döende doft. gata ryste, men Britta, som var fritänkerska, smålog lugnt och tänkte: med slikt skrämmar du icke mig. ,Käraste kusin, sade Britta, som jag önskar förekomma all tvist mellan mig och Agata, beder jag: var så god och bestäm hvilken af oss skall få den der dyrbara juvelringen, som kusin alltid har på sitt finger. Jag hoppas att jag, som varit längst hos kusin, få ir honom. Förlåt, söta kusin, inföll Agata, har jag, som är kusin på fädernet, icke bättre rätt till den der ringen, som kusin fått af sin salig fader, och som tillhör hans ätts klenoder? Ingalunda, mina vänner, jag fick denna ring efter min första nattvardsgång, till minne deraf; min far tog af mig det löftet att jag aldrig skulle aflägga ringen, derföre skall han följa mig i grafven; lofven mig att tillse det detta sker. Som ingendera af fröknarne fick ringen, så behöfde de icke afundas hvarandra för hans skull, utan lofvade hvad hon begärt. (Forts.) — — ——