suart kunde kläda om mig; det wärsta war, att jag i mina i der haft nagra hundra riksdaler och mitt guldur, som jag ärft af min far. Jag gick förbi Carlberg genom parken, utan att möta mer än en kadett; på wägen till Rörstrand mötte jag em herre, med hwilken jag just dagen förut på Hafelbacken drudkit brerskal i champagne, hwarpa han bjudit. Jag stannade och sade med ängslig ton: ,Bäfta herre, jag är få hnngrig, gif mig en slant! .IWet hut, landfirykare! strek han och höjde fin käpp mot mig; bada dig undan! Så der är det: man kan slösa bort sju riksdaler af högmod för att bjuda en rik person champagne; men man näns ide gifwa en tiggare en slant. Jag fortsatte min wandring en stund och mötte på NRörftrandswägen en präktig wagn. Hwillen satt deruti? Jo just min egen fästmö. Jag twekade ett ögonblick; jag tryckte hatten ned öfwer pannan, antog en grinig min, stannade och strek, just da wagnen rullade förbi mig: En slant! jag är få hungrig! Min förtjusande fästmö sag bort helt kallt, och hyrkusken gaf mig ett piskrapp. Jag förstod, att hon for till Carlberg för att uppfånga mig; hon hade naturligtwis intet emot att belosta denna lilla artighet ät fin rike fästman; men för en trasig tiggare hade hon ide ens en blid. Nå na! tiggarne äro få många! Hon kände naturligts wis ide igen mig. Högst nedslagen fom jag ända fram till Drottninggatan och gick få fort fom möjligt. Plötsligt greps jag i armen af en stark hand, en polisbetjents, fom fade: Stopp, hwad är du för en? Jag swarade naturligtwis straxt sanningen; men han genmälte: ,Safa, du är en sadan lufwer, fom lanar hederligt folks namn. Följ mig beffedligt i kurran, jag fer nog hwillen du är! Jag berättade hwad som händt mig; men han blott firats tade derat. Jag föreslog honom att följa mig till mitt härberge; men han swarade, att han icke lät narra sig att gå krokwägar, och för att undwika uppseende gick jag efter hans befallning förut ett par steg, och han följde mig i hälarne. Ehuru det nu ide är farligt att bli fatt i fängelse, är det högst obehagligt. Lyckligtwis mötte jag åter den gamle veteranen; hans skarpa blick igenkände mitt ans figte ftrar, oaktadt min tiggaredrägt. Han twärstannade och fade: Nu måste herrn wäl taga igen fina penningar? ,Safå! fade polisbetjenten; ,uni känner således denna farl? Veteranen berättade i korthet hwad som händt of emellan, och detta föranlät polistjenaren att höfligt följa mig hem till mitt härberge, der han blef fullt öfwertygad, lofwade att efterspana tjufs wen och aflägsnade fig. På min begäran följde äfwen gubben med mig och qmwars stannade. Sedan polisbetjenten gått fade Han: För en stund sedan mötte jag tjufmen. mad, känner herrn honom? Huru kunde herrn weta, att han mar tjufwen? , 30, jag bar till granne mid Träfftorget en stackars traswarg; när jag nyss såg honom plötsligt klädd til herre liksom herrn, och sedan herrn i hans ljusgröna rod, få förstod jag fam manhanget. Jag wille ingenting såga åt poliskarlen; ty den ftacfars tjufwen har hustru oc) barn oh är ännu ej straffad för stöld. Detta är wisst hans första stöljd; frestelsen mar wäl för stark. Förlåt honom! Jag stall slaffa igen herrus saker redan i natt; ban går bestämdt hem. Gubben höll ord; jag fick igen hwad karlen tagit. Om jag icke hade gifwit gubben den der sedeln, hade jag säkert miftat allts sammans. Jag har ofta erfarit, att man får hundradefallt igen, hwad man gifwer åt fattiga. , Nå, frågade undertecknad, ,Hhwad fade fröken, när hon fick weta sitt misstag på wägen?