RR ee VV Adolf denna församling med S:t Nicolai; Riddarholmskyrkan, som i flera århundraden varit ett uppbyggelserum för lefvande, blef ett förvaringsrum för kungliga lik och trofer från fordna segrar. I slutet af förra århundradet bodde vid Munkbron, som, enligt hvad nyss är uppgifvet, tillhörde Riddarholms församling, en adelig enka, hvilken var lika gifmild som rik, och derföre vördades allmänt. Hon hade efter sin mans död upptagit i sitt hus tvenne slägtingar, ett par fattiga fröknar, nästan lika gamla som hon sjelf. Båda täflade om hennes ynnest, för att få ärfva henne, men deras täflan bestod nästan blott deruti, att de förtalade och försökte äta ut hvarandra. En höst blef hon illa sjuk; hvardera fröken sökte locka henne att göra testamente med uteslutande af den andra. Ändtligen förklarade stadens förnämste läkare att hon icke hade många dagar qvar att lefva; då kallade hon till sin säng de begge fröknarne och sade: jag har längesedan låtit upprätta mitt testamente; som jag icke efterlemnar några bröstarfvingar, så skall all min egendom tillfalla några barmhertighetsinrättningar, men j skolen icke blifva utan; j fån under er lifstid hvar sin ränta, tillräcklig för edert lifsuppehälle, samt hela mitt lösörebo; men delen detta såsom goda syskon, utan strid. Fröken Britta sade: Söta kusin, jag är visst icke stridig, men Agata hon är en orimlig ragata. Agata genmilde: