Ett swalkande bad. J Stockbolms Strömparterr träffade jag häromdagen en ung, treflig Östgöte, egare till ett wackert gods i sin hembygd och stadd pa friareärender i Stockholm. , Det war trefligt att jag träffade dig, fade han, jag har warit ute för ett hiskeligt äfwentyr; jag skall berätta det för Dig, fom brukar skrifwa till war hederlige Kurir i Norrköping, att du måtte meddela honom händelsen, till warning för alla resande i Stockholm, särdeles för mina kära landsmän. Skönt! swarade jag; ,men är det hiskligt, få behöfwa wi något som förljufwar det. Yngling! — jag nyttjar aldrig utländfka ord, fan säledes ide ropa garcon — hit med anar nagponnfd) ! Wi slogo oss ned på em bänk, beskuggad af popplar. Norr ström brusade, wattenkonsten spelade, musiken framför schweitzeriet lät höra: När jag war Prins utaf Arkadien! Min män bes rättade salunda: Efter fyra weckors belägring at Sebastopol — få kallar jag henne, du met, den förtjusande Stockholmskan — wågade jag i gär en stormning, det will säga, jag lade henne rent ut: will frös fen blifwa min älskade mata? Jag fick då till swar en lätt hands trycking, en blid, fom firar hölides af de ljufwaste ögonlock, och ett sakta framhwiskadt ja, men fom genljöd i mitt hjertas djur paste kamrar. Derefter fid jag fitta bredwid henne en hel qwart — ad! — denna qwart War wärd tusende år, derpa sade hon: jag fon ide bjuda dig till middagen i dag, jag will först förbes reda pappa och mamma. Farwäl nu, wi råkas i eftermiddag! Jag utbrast: ,,Hwad det är swårt att stiljas från Dig, nu då jag wet att du är min; men jag lyder, ty din wilja är min wilja. Farwäl! jag skall gå på besök hos en wän, fom bor ett stycke från Carlberg. J detsamma gaf hon mig en kyss — ack, den första kyssen; då kom elden riktigt lös i mitt hjerta, jag wille ha en till, men hon drog fig tillbaka och fade: ,LYd! Jag skyndade ut på gatan, alldeles wimmelkantig of förtjus: ning. Knappt hade jag gått några steg förrän jag mötte en ftor, ståtlig gubbe med grå mustascher, ytterst tarfligt klädd, men med tapperhetsmedalj på bröstet, tydligen en gammal veteran, fom warit med i sådan krutrök, deri kulor susat. Hans uppsyn före rådde den djupaste bedröfwelse. Jag, som kände mig få öfwer lydlig, utan att jag det minfta förtjenade det, blygdes deröfwer, då jag såg en sådan, troligtwis utmärkt man, olycklig, och kände behof af att göra honom någon liten glädje. Jag tog hastigt ur min penningpung en sedel, gick efter gubben, lutade mig ned ett ögonblick på gatan, liksom jag tagit upp någonting och sade: ,Heren tappade fina penningar, fe här är er sedel. Gubben wände fig om förvånad och fade: Det är omöjligt, herre, jag har ide på lång tid haft nå gom få ftor sedel; det der är ju en tia: någon annan har tape pat henne. ,Heveu har kanske klent minne, fade jag; ,fåg tydligt hur sedeln föll ned från Herrn. Ursäkta, jag har brådtom. Derpå floppade jag hastigt sedeln i hans wästficka och sprang min wäg. Gubben tog några steg för att följa mig; men jag förswann i ett hus med genomgång ät en annan gata och undkom honom. Derefter gick jag till min wäns boftad bortom Carlberg, men träffade honom olycligtwis ide hemma, utan måste återwända. På wägen sag jag kadetternas trefliga lögställe, der jag fom pojle många gånger badat, då mina föräldrar en sommar woro i Stod holm. Jag war het af Junisol och kärlek, jag beslöt att swalka mig i de fara Mälarböljorna. Det war just klockan fyra, då wattnet, enligt Doktor Liedbecks ord, är mest elektristt. Jngen menniska syntes wid stranden eller långt deromkring; jag klädde af mig, lade mina tillhörigheter wäl gömda i en buske och begaf mig ut i wattnet, der jag länge sprattlade fom en delfin. Plötsligt fåg jag ät stranden och upptädte der en karl, just mid den buffe der jag nedlagt mina kläder. Han hade redan tagit dem på fig; jag lände wäl igen min Garibaldihatt och min ljusgrå fommarrock. Jag strek af alla krafter och sträckte hastigt mot stranden. Der stod jag nu som Adam i Paradiset — men utan Eva. Under busken lågo några usla paltor, som tjufwen tagit af fig och qwarlemnat. Han hade säkert legat gömd bakom buskarne når jag kom dit. Hwad skulle jag göra? Skrila halp icke; stanna qwar kunde jag icke; gå till staden naken dugde icke; jag måste beqwäma mig att taga på mig tjufwens paltor; hans ores na ffjorta lemnade jag qwar och skylde mig blott med hand tra figa byxor och slankiga ljusgröna rod, samt tog på mig hans budliga hatt. Skodon och strumpor lär han ide haft, och jag fick saledes gå barfota. Husch! hwillen wandring — utan skjorta, barfota! Jag, kände nu sanningen af ordspråket: Kleider machen Leute! Så Östgöte jag är, kunde jag icke gå rak i ryggen och se folk stint i synen, utan jag tassade fram helt lutande och skygg fom en tjuf. Lyckligtwis har jag få bekanta i Stockholm, Def utom hoppades jag att ingen stulle funna känna igen mig i denna drägt. Jag lugnade mig småningom och tänkte: det här är bara en maskerad, jag skall roa mig med att spela tiggare. Jag beslöt att trafwa fram oförskräckt till mitt härberge i staden, der jag —— 2 — —