Gotlands läns nya tidning – 3 juli 1862, sida 3

—L—— ———————— ———————— — — Drängarne dröjde och ville så gerna komma i handgemäng; men Rogers lif var i junkerns hand och de måste lyda. Det dröjde icke länge innan alla slags saker utburos: silfver, kokkärl, kläder, matvaror, viner; allt uppstaplades på gården, och märkte Gert att någon brast i skyndsamhet, så fick en af hans folk tukta honom. De vilda röfrarne, som aldrig sett sin höfding sådan, njöto af att så grymt handtera drängarne, som icke vågade, oaktadt sitt stora antal, försvara sig, af fruktan att det skulle kosta deras husbonde lifvet. Och när allt var utburet, måste det arma folket finna sig i att låta surra sig tillhopa två och två, med händerna i vädret. Sedan sattes eld på huset och Gunnars lik, jemte allt det, de ej ville eller kunde medföra, kastades i elden. Sen hvar och en belastat sig med hvad han ansåg bäst, och Gert för sin del tagit Roger såsom finge, lemnades det arma folket att åse husets brand och husbondens bortförande, tills elden lockade folk dit, som kunde lösa deras plågsamma band. — Röfrarne tågade emellertid muntert tillbaka till kulan, der de skulle lotta om rofvet med de vakthafvande. Under vägen sjöngo de: Och Stigmannens dag, den går lustigt och lätt, Den går gladt under ströftåg, hurrah! Han skipar sin lag, båd med vilja och vett, Så att hanen gal alltid, hurrah! Röd hane på tak! gale högt om du vill, Det är muntert att höra, hurrah!